Tietoa kirjoittajasta


Alpo Rusi
valt. tohtori

E-mail
Kirjoittajan muita artikkeleita

31.03.2017
»  ITSENÄISYYTEMME UHAT JA MAHDOLLISUUDET

22.03.2015
»  SUOMI TARVITSEE HYBRIDISODAN VASTAISEN STRATEGIAN

03.04.2004 [02]
»  "KARJALAN KYSYMYS" SUOMEN EU-POLITIIKASSA

11.03.2001 [02]
»  "KARJALAN KYSYMYS" SUOMEN EU-POLITIIKASSA

  Lisää artikkeleita kirjoittajalta

  Artikkeli-arkisto


Copyright 1999-2018 © Pro Karelia ry. Artikkelien ja kuvien lainaaminen sallittua, lähde mainittava.

  Pro Karelian email-rekisterit

06.04.2004
Alpo Rusi

Tämä artikkeli liittyy alla lueteltuun/lueteltuihin artikkeliryhmiin.
Klikkaamalla artikkeliryhmää näet, mitä muita artikkeleita ryhmään kuuluu.


[02] Karjalan palautus

”KARELENFRÅGAN” I FINLANDS EU-POLITIK

Dr. Alpo Rusi

Frankrike förlorade 1871 det historiskt värdefulla Elsass-Lothringen i det s.k. fransk-tyska kriget. ”Om det bör vi aldrig tala, på det bör vi ständigt tänka” blev ett vanligt talesätt i Frankrike. Detsamma kan tänkas gälla också för det avträdda Karelen.

Ett landskap, som är en del av finländarnas identitet, kultur och historia kan inte avstås, åtminstone inte i tankarna. Ett stort antal åldersklasser avstod visserligen till en början, men har nu med tiden upptäckt att en sund självkänsla innefattar insikt om de egna rötterna. Före kriget var Karelen Finlands kornbod, nu har landskapet vuxit igen och försumpats.

Efter andra världskriget drogs Europas statsgränser i enlighet med krigshandlingarnas slutliga resultat. Efter kriget väntade sig finländarna att små länder skulle behandlas rättvist under fredskonferensen i Paris. Finland vederfors inte rättvisa ens inom de västallierades krets. Stalins politiska ställning var under 1940-talets slut så stark, att västmakterna inte hade kraft att försvara ett gränsland som Finland. En omständighet som de själva fick betala dyrt när det kalla kriget drog ut på tiden.

Nu följde en politisk, ekonomisk och militär tudelning av kontinenten. Inom Sovjetunionens inflytelsesfär var staterna formellt sett oberoende, men i verkligheten osjälvständiga ”vasallstater” eller rentav sovjetiska delrepubliker. Finlands ställning var ett särfall: landet knöts till Sovjetunionens försvarsorganisation, men förblev via institutionella och ekonomiska kontakter en del av Västeuropa.

Som en följd av kriget avträdde Finland tio procent av sin landareal till Sovjetunionen, evakuerade närapå en halv miljon av sina medborgare från det avträdda området samt hyrde ut Porkalaområdet som militärbas för 50 år. Dessutom betalades fram till 1952 krigsskadestånd för krig som landet inte påbörjat.

Tvångsöverlåtelsen av Karelen har ansetts som en bestående ockupation. Från officiellt håll har betonats, att Finland bekräftat förlusten av Karelen i krig och i tre fredsslut 1940, 1944 och 1947. Den karelska frågan är en av dessa historiska problemställningar som inte tas upp vid finsk-ryska förhandlingsbord.

Under det kalla kriget inhamrades i den finländska eliten det synsätt, som KGB-officeren Albert Akulov delgav samlingspartiets partisekreterare Veikko Tavastila efter Tjeckoslovakieninvasionen 1968: ”Sovjetunionen har ingenting emot samlingspartiets antikommunism så länge man samtidigt beaktar Sovjetunionens nuvarande ställning i Europa, samt att denna betraktas som en oföränderlig konstant.”

Två decennier efter hejdandet av Pragvåren föll sovjetsystemet samman. Det som varit en konstant 1968 var det inte längre 1989. Man började dra om Europas gränser. Tyskland återförenades, de baltiska länderna blev självständiga, Jugoslavien upplöstes och EU samt Nato utvidgades.

Vilken var emellertid Finlands situation i denna omvälvning? Berlinmurens fall innebar även en korrigering av orättvisor i andra världskrigets spår. Vilken dignitet hade då fredsfördragen från 1940, 1944 och 1947? Finland kunde förvisso ansluta sig till EU, vilket inte varit tänkbart om Sovjetunionens ställning förblivit den samma som hösten 1968.

Men har man i Finland i större utsträckning utvärderat de orättvisor som Finland tvangs genomleva under andra världskriget och därefter? I början av 2000-talet ifrågasätter den styrande generationen inte sin aktivitet på 1970-talet. Att driva igenom ”fredslagen”, som förbjöd kritik av Sovjetunionen, sågs antingen som realpolitisk argumentation eller som ett framsteg i ansträngningarna att nå fram till ”socialismens kärna”.

K A Fagerholm träffade säkert delvis rätt när han om Taistolas generation yttrade: ”Våra dagars akademiska ungdom vill hellre leda än tjäna.” Bort med det gamla, in med det nya.
År 1989 blev så det nya föråldrat. Karelenfrågan är en av gårdagshistoriens många svarta hål; en ärlig diskussion om dem utgör en del av den nationella självkänslans läkningsprocess och en synlig del den finländska kulturens ”avstalinisering”.
Karelenfrågan är i detta avseende ett nytt, inte ett gammalt ärende.

Att bryta ner detta mentala eller rentav politiska paradigm, som tillkom under det kalla kriget, och definiera ett nytt är en utmaning för hela det finländska samhället. Karelenfrågan lär ändå flyta upp till ytan, kanhända snabbare även i den inhemska debatten, i samband med den boutredning som görs inom den Europeiska unionen om kommunismens verkningar nu när Sovjetunionens forna vasallstater på en helt ny självkänslas grund ansluter sig till EU.

Finlands krigsansvarighet var en politiskt bestämd traktat, en del av ett större system av fredsavtal. Men i verkligheten var Finland ett av världskrigets offer, inte en skyldig aktör. Finlands öde kan det oaktat betraktas som en säkerhetspolitisk tragedi.

Marskalk Mannerheim har i sina memoarer betonat att Finland, bättre utrustat, skulle ha undvikit både vinterkriget och sannolikt även det s.k. fortsättningskriget. Inte ens detta möjliga säkerhetspolitiska missgrepp berättigar oss till att kalla landets ledare för krigsansvariga. Men ”Mannerheims linje” kunde ha förändrat inte bara Finlands historia, utan också norra Europas politiska geografi i vidare bemärkelse.

Som en följd av vinterkriget genomfördes i Finland en imponerande evakuering av karelarna. Nästan en halv miljon civila flyttades från Karelska näsets välmående bygder framför allt till västra och norra Finland. Samma sak genomfördes sommaren 1944, emedan många karelare ännu medan fortsättningskriget varade hunnit återvända till sina hem - ett slags civil krishanteringoperation av stora mått.

Begreppet ”flyktingar” skapade i Finland i själva verket en ny ”minoritet” vid sidan av finlandssvenskar och samer, vilket man dock inte gärna ville medge. ”Flyktingarna” från Karelen rönte emellertid – åtminstone efter någon tid och i någon mån – en minoritetsbefolknings öde. Man borde verkligen grundligt kartlägga de från Karelen evakuerades historia.

Enligt forskarna spreds bland folket uppfattningen att karelarna utgör en människotyp, som alltid vill lägga sig i andra människors förehavanden. Mot ”flyktingarna” riktades också sannskyldig vrede, eftersom deras ankomst ledde till stora nyordningar för markägarna till följd av den s.k. lagen om snabbkolonisation.

Vrede väckte också den ur språkskyddssynpunkt överdrivna lagstiftning, varmed Finlands svenskspråkiga befolkning på sakliga grunder besparades en inflyttning av evakuerade. Återkoloniseringen utgör trots allt ett exempel på en synnerligen effektiv politik, som stärkte samhällets stabilitet.

DET AVTRÄDDA KARELENS STÄLLNING

Det avträdda Karelen har efter andra världskriget inte på allvar blivit föremål för diskussion mellan Finland och landets östra granne. Återlämnandet av Porkala i samband med gynnsamma internationella konjunkturer år 1955 gav anledning till hopp om att Sovjetunionen skulle ha varit redo att diskutera Karelen.

Vid samma tid, 1954, överfördes Krimhalvön från sin ryska samhörighet till Ukraina. Denna gest var visserligen närmast politisk teater, eftersom gränserna inom Sovjetunionen var i viss mån administrativa, men inte statsåtskiljande. Men efter 2000 utgör Krim återigen en del av Ukraina. Halvön som Katarina II erövrade 1783 hamnade ur rysk synpunkt på ”fel sida” när Sovjetunionen kraschade.

Hoppet om ett återlämnande av Karelen förverkligades inte 1955, trots att president Urho Kekkonen under sin valkampanj 1956 höll återlämningsdebatten vid liv. Även den effektiva återkoloniseringen tog udden av debatten. Karelarbefolkningen började rota sig på sina nya boplatser och krafterna räckte inte till att hålla återflyttningen, en fråga av politisk natur, på dagordningen. I det kalla krigets styrkepolitiska konstellation blev Karelenfrågan hur som helst åsidosatt.

Samtidigt sjönk Karelenfrågans nationalrättsliga status. I skenet av historiska fakta bör Finland dock ha rätt att konstatera att, fastän det avträdda Karelen nu i dag är en del av Ryssland, landet förlorade viktiga landområden som en följd av såväl vinter- som fortsättningskriget. Intetdera kriget hade Finland börjat. Det självständiga Finlands ”naturliga” gränser är därmed gränserna från freden i Dorpat 1920.

Efter det kalla krigets slut har många gränser ändrats i Europa med stöd av principerna för den Europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen. På Västbalkan är det fortfarande närmast kristillstånd, emedan det inte råder något internationellt samförstånd om Kosovos ställning. Beslut tas i sinom tid av FN:s säkerhetsråd.

Även Serbiens och Montenegros statsförbund kommer att förbli löst ännu för lång tid framåt. När Ungern blir EU-medlem i maj 2004 kan landet rikta särskild uppmärksamhet mot den ungerska minoriteten i Serbiens landskap Vojvodina. Ryssland har i olika sammanhang uttryckt oro över de ryska minoriteternas ställning framför allt i de baltiska länderna.

EU OCH KARELEN

Som medlem av EU är Finland skyldigt att utvärdera sin gårdag. En öppenhjärtig genomlysning av landets närhistoria visar på de verkliga hjältarna och offren. I det avseendet är debatten säkerligen otillräcklig. En enskild tidsålders värden – det kalla krigets – börjar framstå som sanningar.

Det var dock fråga om ett skede då Finland måste glömma den internationella rättvisan och stöda sig på ställningstaganden motiverade av styrkepolitiska realiteter. ”Kreml är ingen tingsrätt” morrade president Paasikivi åt dem som tyckte att Finlands ställning borde vara grundad på internationella rättsprinciper.

Judeförintelsen och många andra av andra världskrigets tragiska enskildheter är i dag föremål för historisk granskning. I Finland har man de senaste veckorna fört de under kriget ”överlämnade” krigsfångarna och civila på tal (till Tyskland, övers anm), men det finns enahanda skäl att föra en diskussion också om det ”tvångsöverlämnade” Karelen. Detta därför att Finland betonar den internationella rättens, OSSE:s och FN:s roll. I denna anda har miljöskyddsrådet Olavi Paasivirta i Suomen Kuvalehti (Finsk Bildtidning 25.9.1998) föreslagit att det avträdda Karelen omvandlas till en FN:s nationalpark.

EU har utvecklat varierande program och politiska sektorer för sina östra grannar. År 1991 drog unionen igång ett tekniskt biståndsprogram (Tacis) för OSS-länderna och Mongoliet. Med hjälp av det programmet främjar man marknadsekonomi och demokrati och utvidgar samarbetet mellan EU och målgruppsländerna. Summorna är inte obetydliga.

För år 2003 omfattade programmet en budget om nästan en halv miljard euro. Planen tar sikte på till exempel programmen för Finlands och Rysslands gränsområden. För åren 2004-06 lär dessa program erhålla 16 miljoner euro ur en sammanlagd gränsområdesbudget om 129 miljoner.

EU:s inledda utvidgning vänder upp och ner på närområdespolitiken. I praktiken är det fråga om att, utgående från en strategi för ett ”Större Europa”, skapa en stabiliseringszon i omedelbar närhet av EU:s östgräns med hjälp av s.k. nya grannskapsprogram. EU-kommissionen förbereder dessa program enligt öppenhetsprincipen. Den nordliga dimension i EU, som Finland verkar för, erbjuds antagligen nya finansieringsmöjligheter.

Det står ändå klart, att Karelenfrågan inte ur nationalrättslig synpunkt kommer att lösas inom EU:s stabiliseringsprogram. För Östfinlands ekonomiska utveckling var förlusten av Karelen ett hårt slag som regionen inte har hämtat sig ifrån. Med EU:s hjälp fås ett antal rättelser till stånd. Men det minsta vore, att finländarna mindes sin historia och de därmed förknippade oförrätterna. Även beträffande Karelenfrågan. Bara på det sättet kan ett tryggt Europa byggas. Finland har sålunda i det nya Europa en uppgift som ansluter till närhistoriens omvärdering.

I Tyskland har från höga myndigheter framförts att, då de förra socialistländerna införlivas med EU, man av den kommunistiska boutredningen borde göra en ”europeisk fråga”. ”Karelens fråga” hör samman med denna boutredning. I EU:s nordliga dimension borde det finnas plats för en återuppbyggnad av Karelen. Men detta kan inte ske utan ömsesidighet. Hur skall en sådan reciprocitet definieras då det gäller ett område som är annekterat med våld eller, i mera officiella termer, förlorat i krig?


+++
Övers. 05.04.04
Lasse Zilliacus


Artikkelien kommentointi on toistaiseksi lopetettu.
Kommentin tai mielipiteen voi lähettää suoraan Pro Karelia -verkkolehden toimitukselle: toimitus@prokarelia.net



^  Takaisin ylös      Lisää artikkeleita kirjoittajalta      Artikkeli-arkisto 




Tutustu kirjaan ja tilaa se Karelia Klubi Kaupasta, sähköpostitse tai 05 541 6450, hinta 19:50 euroa.

NS. SOTASYYLLISYYS













Koko Suomen kartta vuodesta 1920




Siirry Kansalaisvetoomuksen internet-sivuille. Vetoomus ei ole jäsenlomake.







SIIRRY KARELIA KLUBI KAUPPAAN

Candomino laulaa karjalaisia lauluja [mp3-file].



SIIRRY KARELIA KLUBI KAUPPAAN

Karjala. Sanat ja sävel: Olli Nykänen [4.13 MB mp3-file].